Rädslan finns alltid där. Att min bästa vän till slut kommer försvinna ifrån mig, dagen då vår resa når sitt slut. Ibland upptäcker jag mig själv med att sitta och fundera på saker som jag inte bör fundera på. 

 

Sommaren var en jobbig tid, speciellt augusti när Enter började kännas konstig i ridningen. Hur han kändes är svår att få ner i text, han kändes inte hel utan det var som att jag red mellan framdelen och bakdelen. Han blev dock sitt vanliga jag efter första galoppen. När vi stallade in hästarna i september igen så blev han helt sitt normala jag i ridningen från början till slut. Enter skulle aldrig klara av att gå ute hela tiden för då skulle han kroppsligt gå under. Han behöver få komma in varje kväll och stå stilla med sina Back on Track skydd och ett varmt täcke. Hellre ett tjockare täcke än ett tunt. Blir han kall så blir kroppen dålig och det märks. 

 

Jag brukar ofta skoja om att han är gammal när folk frågar hur gammal han är. När dem sedan säger att "14 är ju ingen ålder, då är dem ju som bäst" kan jag bli lite ledsen. Visst 14 är ingen direkt ålder för en häst utan problem men för Enter som både har cancer och slitna framknän så är han gammal. Kanske inte i huvudet men det märks i kroppen då och då. 

 

Det är inte kul när man inser hur pass mycket större knölarna i skapet har blivit på ett halv år och sen när små knölar dyker upp lite här och var. Dessa knölar kanske inte ens är från cancern men det vet jag ju inte helt säkert om dem är eller inte är. 

 

I somras tog hypokondrikern över och jag funderade ofta på hur länge till jag kan rida Enter som jag gör idag. Fick aldrig något svar i mina funderingar utan jag kände mig mest ledsen. Jag försöker skjuta bort alla dessa tankar men titt som tätt kryper dem fram. 

 

Efter att ha gått igenom både helvete och himmel med Enter så vill jag aldrig förlora honom. Min dröm skulle vara att han lever tills minst 25 års ålder med spiran högt och visar vem som är bäst - för det är han.