Allt hände som sagt i tisdags förra veckan, den 16 juli. Jag var ute och red själv, till rakbanan där jag bara skulle ta en vända fram och tillbaka tänkte jag, då hoppträning var inplanerad dagen efter. Vi fattade galopp, inga kostigheter, Sigge började stå emot lite men när jag drev så lyssnade han framåt och vi kom upp i ett rätt ordentligt tempo. Helt plötsligt, jag vet fortfarande inte varför, så tvärnitar Sigge och jag flyger över huvudet på honom, en bra bit. Jag försökte ta mig upp på benen så fort jag kunde då jag hade tappat Sigge, som hade vänt för att springa hemåt. På något vingliga ben, med lite yrsel och illamående tar jag mig hemåt genom skogen. Annelie hade tagit emot Sigge som kom tillbaka utan problem. Jag kände hela tiden att mitt ben värkte som bara den och armen domnade bort allt mer för varje minut som gick. 

 

Mamma ville åka in till akuten med tanke på att jag knappt kunde stå på benet av smärta, min arm domnade bort och efter ett tag så blev min hand blå också. Dessutom kände jag min yr, illamående och hade lite ont i huvudet. Men jag tänkte att jag kanske bara behövde vila lite. När jag skulle duscha senare på kvällen för att sedan gå och lägga mig för natten, kände jag mig inte alls bra. När jag står i duschen märker jag hur allt omkring mig bara försvinner och jag svimmade. Jag vaknade sedan av att jag ligger på golvet och hör mamma ringa ambulansen samtidigt som hon försöker få liv i mig. Sen fick jag och mamma ägna nästan hela natten på akuten och åkte därifrån med att de inte hade hittat någoting som var brutet utan att det var en rejäl hjärnskakning.

 

Så sedan dess har jag legat i min säng dag ut och dag in. De första dagarna kunde jag definitivt inte stå upp utan stöd och kunde knappt ta mig upp ur sängen pga mitt ben.

 

 

Idag fick jag äntligen åka ut till Sigge! Det är tävling på fredag och då jag känner mig mycket bättre skulle jag idag testa hur det gick att rida och hoppa. Så Annelie kom ut och hjälpte mig lite, fick rida på en evighetsbana och skutta över hinder på 50 cm, bara för att känna om jag ens klarade av det. Kändes verkligen som om jag hade tappat allt inom ridningen, kände mig bokstavligen urkass idag, men vi red på varv efter varv och vi tog oss runt. Det var verkligen inte snyggt men vi kom runt och det kändes inte alltför konstigt i huvudet.

 

Ja nu vet ni hur det ligger till och nu tar jag en dag i taget. Imorgon får jag se hur jag känner mig och speciellt får jag se hur jag mår på fredag när jag är anmäld till tävling i Avesta. Men skulle det vara så att jag inte kan hoppa då så har jag en reservplan!