Varje gång jag rider på paddocken och det går bra så slår det mig alltid hur mycket jag älskar ridningen. Hur fantastiskt det är att sitta på hästryggen när allt bara rullar på och hästen verkligen är igenomriden och riktigt lösgjord. Det får mig även att inse att jag inte är en hopptjej utan jag älskar verkligen dressyren. Jag uppskattar hellre en perfekt galoppfattningen eller känslan när man travar på en volt och hästen bara helt enkelt ligger kvar i handen och jobbar igenom hela kroppen istället för att hoppa över 1 meters hinder.

 

Jag har nog aldrig varit en hopptjej. Jag har aldrig haft den där orädda inställningen som man behöver för att hoppa en häst som inte gör allt jobb själv. Ibland kan jag tycka att det är kul att hoppa lite hinder speciellt typ stockar i skogen, men att hoppträna för någon tränare är inget jag någonsin har kunnat se mig göra. Jag är helt enkelt för fast i dressyren och dess stilhet. En dröm skulle vara att ha kunnigheten att rida in och utbilda en häst helt själv men så duktig anser jag att jag inte är i nuläget.