Jag har tänkt på en sak ett tag nu. Under slutet av sommaren 2010 fick Sigge väldigt mycket problem med ryggen, han hade fruktansvärt ont och att känna igenom ryggen var knappt att tänka på då han bara sjönk undan. Veterinär, equiterapeut och sadelmakare var ute för att hjälpa till. Jag fick höra flera gånger att han kanske aldrig skulle bli bra och att han skulle få ta det väldigt lugnt resten av livet, då han kanske alltid skulle ha ont. Jag fick till och med förfrågan om jag hade funderat på att ta bort honom, med tanke på hur dålig han var. Behandlingarna blev fler och fler, han fick gå på smärtstillande längre än vad som var beräknat och inte ens då fick man röra hans rygg.

 

Jag började tömköra i lång och låg form för att försöka få upp lite ryggmuskler. Vi ökade på succusivt och började klättra samt jobba över upphöjda bommar. Jag tömkörde i flera månader. Efter hand som han blev lite starkare började jag skritta barbacka och ökade på väldigt långsamt hela tiden. Kanske till och med för långsamt. Efter ett bra tag när jag red honom helt och hållet så började jag ta dressyrträningar för att få mer hjälp att bygga upp ryggmusklerna. Allting gick i perioder och vi fick väl inte världens bästa flyt. Hur som helst så tog vi det lungt i över ett år, jobbade med ryggen hela tiden och tog allt väldigt försiktigt. Dessutom slutade Sigge äta ett tag så började ge honom A-fil för att få igång magen och hans då otroligt tjocka bakben var alltid ett problem. Det var inte vår bästa tid direkt.