Herregud, igår var jag med om nått av det läskigaste jag har varit med om. 

 

Jag och Cissi bestämde oss för att rida ut en rätt lugn barbacka tur tillsammans i mörkret. Vi skrittade först ner till Brunnby och red runt husen så man kommer tillbaka samma väg. Vi små travade lite grann på vägen tillbaka hem till stallet, varken någon av oss kände oss motiverade för att göra nått vettigt så det fick räcka tänkte vi. Sen när vi ridit ungefär halva Brunnbyvägen upp så stannar båda hästarna och stirrar ut över ett gräsfält. Men vi såg ingenting eftersom det både var kolsvart och dimmigt så lamporna hjälpte inte på grund av dimman. Vi mest skrattade och sa frågade hästarna vad dem ser eftersom det inte är nånting där. Sen hör vi ett grymtande och det låter som att det är precis bredvid oss typ. Vildsvin alltså. Fy satan vad rädd jag blev. I panik bröt jag ut ett "Vi drar!" och Cissi svarar bara "Vart?" samtidigt som vi båda vänder hästarna ner mot Brunnby igen och galopperar tillbaka dit. 

 

Vi red alltså tillbaka och tog bilvägen tillbaka till stallet igen. Aldrig varit så rädd som jag var just då. Vildsvin kan ju vara väldigt aggressiva och springer ju nästan snabbare än hästarna, nej usch. Kommer dröja innan jag vågar mig ner på Brunnbyvägen i mörker igen. 

 

Idag blev det istället ett pass barbacka på paddocken. Inte direkt krävande men nyttigt för mig då jag aldrig anstränger mig på det sättet när jag rider, Enter är ju trots allt väldig lydig och lätt riden när man väl kan honom. 

Blev jobb i alla gångarter men inte så länge eftersom hans kondition inte direkt är nått att hänga i julgranen. Blev faktiskt lite förvånad över hur lätt jag hade det, vanligtvis brukar jag vara chanslös när jag rider barbacka på paddocken. Men han har ju även blivit mycket lydigare sen jag senast red barbacka där.